Jo, jag har krockat.
Hela dagen har det infunnit sig en massa känslor. Små flashbacks av gamla år. Ett leende. En kittlande känsla i magen. Bekanta toner ur högtalarna. Toner jag hört en miljard gånger om. Jag gillar det. Nu är det bara du som fattas. Finns inget bättre än du och jag. Hudnära. Värme. Kärlek.
Jag tittar på möbler till mitt nya hem. Jag har hittat en hel del så nu måste jag sälja en massa grejer som jag inte längre vill ha. Det är nog målet för de nästkommande månaderna.
Aah, hur ska jag få plats med allt? Visst att jag ska sälja en del men det finns ju ganska många saker som jag inte vill sälja, t.ex mitt piano. Hur ska detta gå?
Och så hittade jag världens finaste köksknopparna men så är det långa handtag så det går inte. Typiskt.
ELTON
Jag flög. Första gången sen -06. Tack, öl!
Jag har varit så otroligt fokuserad på flygresan och gårdagen att jag inte hunnit tagit mig igenom de resterande dagarna i stan. Idag brast det en aning. Vi skulle hoppa på en vagn. Gick det? Absolut inte. Skulle det ens? Vem fan lurar jag? Jag blir så fruktansvärt trött på mig själv. Besviken. Arg. Frustrerad. För jag vill ju så mycket men är så otroligt hindrad.
Nervositeten ligger där nu. Som ett fett jävla töcken. Jag får inte bort ångesten i bröstet som har huggit tag i mig. Jag behöver alkohol eller stesolid och jag HATAR det. Jag vill inte behöva. Jag vill inte sätta min tilltro till en massa substanser bara för att kunna andas normalt, kunna leva, må bra.
Men Prag är otroligt vackert. Gigantiska byggnader. Lite slitet. Skön stämning. Billig öl. Märklig mat. Och tjeckiska är ett sjukt coolt språk.
Jag sakanr dig redan. Minnen från när jag var nio år kommer upp till ytan, då du räddade mig från misären. Hur ska jag kunna komma till Borlämge och inte få träffa dig? Tanken att du hade ont skär som knivskarpa egg i mig. Jag vill bara ha dig nära mig. Känna din doft och din kärlek. Jag hoppas att du har det bra där du är.
Jag älskar dig, vackraste Felix.
Jag anstränger mig till det yttersta; ger min energi och min själ, allt för att det ska bli bra. Och det kommer säkert bli bra men emellanåt känner jag mig dränerad och hopplös, grå och blek. Då vill jag bara gråta. Gråta ur mig allt det onda, allt det där svåra som kommit med tiden som är ett berg jag konstant försöker lyfta upp, kasta långt bort ifrån mig.
Kanske är det tysta stunder för mig själv som behövs eller så kanske det är den värsta idén av de alla. Jag har inga svar alls och alldeles för många frågor.
